Bokmalen!

Tänkte stoppa in min andra bok jag recenserat i mitt uppdrag som läsarpanelmedlem hos bokus.com. Den heter Audreyflickorna och var en väldigt speciell läsupplevelse!

När jag först fick denna bok i min hand och bläddrade lite förstrött i den var min första tanke att "den verkar lättläst, den kommer gå snabbt att läsa igenom!". Redan efter några sidor fick jag tänka om. Rent språkmässigt var den precis så lättläst som jag förutspått men innehållsmässigt innehåller boken ett djup som gjorde att jag inte klarade av att läsa så många sidor åt gången. Varför? Jag vet inte riktigt ärligt talat och efter att ha läst ut boken vet jag heller inte riktigt vad jag tycker om den.

Den handlar om några medelålders kvinnor som känt varann sedan de var unga, gröna journalister på Expressen och som sedan dess har som tradition att varje sommar samlas på en öde skärgårsdsö där en av dem har en omodern stuga utan några som helst faciliteter. De äter gott, festar, nattbadar och minns tillbaka på sin ungdoms flydda dagar och kampen mot gubbmaffian på kvällstidningen och hur de tjatade sig till att få uppmärksamma internationella kvinnodagen med ett tjejnummer av tidningen. Dessa återblickar är det som främst gör boken läsvärd och intressant! Bokens alter ego M berättar målande om hur det var att vara ung på 60- och 70-talen och kvinnornas första trevande försök till frigörelse från männen och deras mammor som fortfarande var fjättrade i en mansdominerad tillvaro! Tillvaron på ön är mer diffus. Efter några bekymmersfria dagar övertalar de ytterligare en väninna att komma ut till dem men med sig har denne en reporter som damerna av olika anledningar ser som sin fiende och där börjar splittringen dem emellan. Där blir boken lite rörig och jag har svårt att hålla ihop trådarna om vem denna människa är som nästlar sig in i denna tajta tjejmaffia men de gör sitt bästa för att jaga bort henne och till slut lyckas de och ordingen är återställd.

Detta är en svårrecenserad bok just för att jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om den. Den är rolig, tragisk, lättsam, galen, intressant, ledsam och djup i en enda salig blandning och den lämnar många frågor efter sig. Bokens M är troligen författaren själv och vänninorna har alla fått väldigt speciella smeknamn. Bokens titel syftar naturligtvis på skådespelaren Audrey Hepburn som var en stor förebild och som svetsade ihop gänget när gubbväldet blev för stort och svårhanterat! Men kort sagt, man blir berörd.

Mitt betyg:

"Hur kan jag vara änka? Änkor är gamla kvinnor med hornbågade glasögon och koftor som luktar malkulor". Sophie Stanton är 36 år gammal och kan inte förstå hur det här kunnat drabba henne. Själv tycker hon att hon knappt hunnit vänja sig vid att vara gift. När Sophies man dör i cancer faller hennes liv ihop som ett korthus. Ingenting fungerar längre, varken jobb eller relationer, och allt är bara nattsvart. När hon går till jobbet i morgonrock och tofflor och istället för att arbeta börjar arrangera krukväxterna på golvet är botten nådd och hon får veta att hon drabbats av ett depressivt sammanbrott orsakat av sorg. Dessutom blir hon av med jobbet och måste sälja sitt hus. Sophie beslutar sig för att flytta till sin väninna i Oregon där hon blir kontaktperson åt en 13-årig deprimerad tjej med självmordstankar samt börjar jobba på restaurang. För att ha något att göra lär hon sig baka cheesecakes och startar ett eget café! Hon lär även känna skådespelaren Drew och det ser ut som om livet kommer att ordna upp sig ändå!

Detta är en rätt tragisk historia som ljusnar ju längre man läser och mot slutet blir det lite "för" bra för att kännas riktigt realistiskt! Allt är skrivet ur Sophies perspektiv, även hennes sammanbrott, vilket ger en annorlunda men intressant vinkling! Trots all tragik innehåller berättelsen mycket värme och humor och den är perfekt och lagom lättläst för långa, lata sommardagar i hängmattan.

Mitt betyg:

"Jag är ledsen min vän", sa mannen och skakade lite sorgset på huvudet, "men jag tror inte du kommer att överleva här inne." 27-årige Jonas Andersson från Kungälv hade i ett desperat försök att bli av med sina skulder erbjudit sig att göra en affärsresa till Bolivia. Han åkte fast på flygplatsen med nästan tre kilo kokain i väskorna och hamnade på det ökända fängelset El penal de San Pedro, 3 600 meter över havet i Bolivias huvudstad La Paz. Här lever pundare och mördare sida vid sida och för att bo någorlunda bra måste man ha pengar. Mycket pengar. Rika knarkhandlare bor i stora rymliga våningar med eget badrum medan småförbrytare får samsas om trånga små utrymmen utan vare sig isolering eller värme eftersom det inom murarna pågår en illegal boförmedlingsverksamhet med priser på "lägenheter" som skulle platsa i vilken storstad som helst. Jonas kommer till "Posta", den bästa avdelningen på fängelset eftersom en vit man - en "gringo" - betyder status och pengar. Jonas får dock bara en liten summa av ambassaden varje månad och köper sig ett litet trångt utrymme under taket där vattnet fryser i glaset på nätterna. Här inne lever han i flera år, gifter sig med Deysi som han träffade innan han åkte fast och han blir även pappa. Trots att i stort sett samtliga runt honom är fullfjädrade narkomaner, alternativt langare, rör han aldrig mer droger. Livet i fängelset blir tufft, många bär vapen och han blir överfallen många gånger, tillvaron blir en kamp för livet.

El Choco är en fascinerande bok som det är svårt att släppa eftersom den är så osannolik trots att det är en sann berättelse. Jag visste inte att det kunde gå till så här på fängelser i andra ställen av världen, med bomarknad, öppen knarklangning och vapeninnehav med ledningens goda minne. Inne på San Pedro bor det även flera hundra barn eftersom fruarna inte kan försörja sig när männen åker i fängelse och detta har jag sett med egna ögon, dock inte i Bolivia utan i Filippinerna vilket är fruktansvärt. Jonas gifter sig med sin bolivianska fästmö och får barn med henne och gör sitt yttersta för att de ska ha det bra, dock inte i fängelset utan i en lägenhet utanför. Jonas är en tämligen osympatisk person när boken börjar men han växer genom hela berättelsen, mognar och återkommer till Sverige som en städad och ansvarsfull familjefar. Det här är en bok att lägga på minnet och ta till sig och den rekommenderas varmt!

Singelmamman Ally fyller snart 37 år. Sedan skilsmässan från David, en förförisk fotograf som älskar kvinnor (lite för mycket), så har Ally levt ett ganska alldagligt liv. Hon har fullt upp med att manövrera mellan sina roller som mamma och yrkeskvinna. Medan David hittar en ny tjusig kvinna varje vecka, så var det evigheter sedan Ally var ute på dejt. Men allt ändras när Allys bästa vän Mel, som är journalist på en veckotidning, ber henne delta i några dejting-seminarium av en känd marknadsföringsguru. Mel vill följa och skriva om seminariet för sin tidning samtidigt som hon tycker Ally behöver få en ny chans. Men Ally känner sig tveksam. Kan verkligen marknadsföring ha något att göra med att träffa den rätta och bli förälskad?

Detta är en bok i sann "Marian Keyes anda". En lättsam, charmig och humoristisk bok om att hitta den rätta när man uppnått medelåldern och, iallafall enligt sig själv, passerat "bäst-före-datumet". Jayne Buxton påminner om andra författarinnor inom samma genre och gillar man Marian Keyes, Lisa Jewell och Jane Green har man en högtidsstund framför sig om man ännu har denna oläst! Perfekt för lata dagar på stranden och i hängmattan med andra ord!

Mitt betyg: