Bokmalen!

Åååå, om jag bara vore smal! Det är Jemima Jones mantra, som hon ständigt upprepar inom sig. Jemima Jones är inte smal. Dagligen blir hon pikad och hånad av sin omgivning, de lika slanka som elaka väninnorna hon delar lägenhet med, av arbetskamrater och chefer och inte minst av sig själv. Det enda som tröstar henne är att äta - äta massor. Men i hemlighet drömmer hon om Ben som hon ser varje dag på sin arbetsplats, men som aldrig, aldrig ser henne. Då ligger Geraldine, Jemimas vackra kollega, bättre till. Geraldine som är en sämre journalist än Jemima men som trots det har bättre betalt. För så ser det ut i de smala och vackras värld. Jemima inser att hon måste göra något åt sig själv så att hon kan spela på de andras villkor. Så att hon äntligen kan bli den hon egentligen är. Men vem är hon då? Egentligen? Och kärleken, den finns kanske där man minst anar det. Och inte där man tror.

Ja vad ska man säga om denna bok? Ett typexempel för sin lättlästa genre... Jag tycker rätt bra om Jane Green. Hon skriver väldigt lättsmälta böcker där hela tankeverksamheten inte behöver vara inkopplad och just denna bok passade väldigt bra de senaste dagarna när hjärnan mer eller mindre höll på att smälta bort! Men jag gillade inte bokens budskap som mer eller mindre går ut på att utseendet betyder allt och att ingen kille gillar tjocka (men smarta) tjejer även om jag tror att författarens intentioner har varit det omvända, d.v.s att man ska älska sig själv som man är och inte göra om sig för någon annan etc. Tyvärr går inte DET budskapet fram utan effekten blir den omvända. Allt som händer i boken är enormt orealistiskt om ändock rätt underhållande och på slutet ändrar budskapet riktning något även om det inte är svårt att på förhand räkna ut vad som står på de sista sidorna! Som de flesta andra böcker i genren är det en bok lämpad för stranden alt. hängmattan och det är en stunds underhållning men ingen bok som "stannar kvar" i medvetandet särskilt länge.