Bokmalen!

En man har försvunnit spårlöst i Fjällbacka. Trots att Patrik Hedström och hans kollegor på Tanumshede polisstation har gjort allt för att finna honom, vet ingen om han är död eller levande. Efter fyra månader hittas han. Mördad, fastfrusen i isen. Fallet kompliceras när det avslöjas att en av hans bekanta, författaren Christian Thydell, under mer än ett års tid fått ta emot anonyma hotbrev. Christian står inför sitt stora genombrott och på releasefesten för sin roman Sjöjungfrun får han ytterligare ett meddelande. Han bryter samman och visar breven för Erica Falck, som har hjälpt honom med manuset. Christian försöker sedan bagatellisera alltihop och vägrar att gå till polisen, men Erika smugglar med sig ett av breven och visar det för Patrik. Hon har anat att det är något som plågar Christian, och hon är oroad över vad som kan hända. Patrik inser faran. Någon hatar Christian djupt, och denna någon verkar vara en förvirrad och skadad person som inte skulle tveka att sätta sina hot i verket. Polisen inser snart att det finns ett samband mellan breven och mordet, och spåren för dem tillbaka i tiden ...

Det är alltid lika spännande att öppna en ny Läckberg, så även denna gången. Hade dock lite blandade känslor då jag läst mycket negativ kritik om just den här boken. Mig trollband den dock precis på samma sätt som de övriga, så mycket att jag inte kunde sluta läsa! Någon kallade Läckberg i en tidning nyligen för "Klichéernas mästarinna" och det uttrycket hade jag i bakhuvudet när jag läste och insåg att det faktiskt ligger något i det. Klyschorna avlöser varandra och jag kom på mig själv med att reta upp mig på det mellan varven och tänka att "nu får hon väl ta och ge sig...". Spänningen finns dock där genom hela boken även om jag, när ca en tredjedel återstod av boken, hade räknat ut den ganska osannolika upplösningen.

Över lag var det en spännande bok och väl värd att läsa. Jag börjar känna igen och lära mig Läckbergs sätt att uttrycka sig nu och vissa saker är enormt frustrerande, som det att hon alltid lämnar "cliffhangers" utspridda över hela boken. Ett exempel ur boken: "Sedan fortsatte hon att berätta. Om hur hon konfronterat xxx, om sin ilska och sin osäkerhet. Om det han slutligen hade berättat. Det fasansfulla. När hon var färdig sjönk hon ihop. Tom. Erica satt alldeles stilla och försökte smälta vad hon hade sagt. Men det var omöjligt." Vad hon berättar får man alltså inte veta. Förrän långt fram i boken och i fragment. Liknande inträffar hela tiden och det gör boken spännande och svår att lägga ifrån sig samtidigt som man blir irriterad och lockas att bläddra framåt för att söka ledtrådar (jag lyckades lägga band på mig!). Slutet var inte bra men som med de tidigare böckerna inser man att det kommer en fortsättning. Det kan också innebära att Läckberg tröttnat på sitt författarskap och vill lägga ner och då är det ett ypperligt sätt att avsluta det hela på.

Sammanfattningsvis - gillar du Camilla Läckberg tror jag att du har en hedersstund framför dig!

Mitt betyg: